Solen skiner och egentligen borde allt ju vara helt underbart, men denna ovisshet gör mig tokig. Förvisso är det ju jätteskönt att ha Richard hemma, så den karamellen får man väl suga på ett tag. Då det förmodligen endast varar fram till på söndag.
Jag börjar faktigt känna mig ganska lat, är inte riktigt van vid att någon annan gör allt det där som jag brukar göra. Vissa saker som att städa och tvätta är det väl inge synd att slippa för ett tag för det lär väl bli mer av den varan när detta är över, men att ínte kunna följa med tjejerna på fotbollsträningen ikväll svider mer och att sen inte kunna se dem spela match på lördag känns ännu värre. Men det är väl klart att de kanske mår bra av att slippa ha med en hoppande morsa vid sidan av planen för en gångs skull, då jag har väldigt svårt att bara stå och titta på. Men men vi mammor ska väl ibland oxå vara lite pinsamma, jag kommer igen och står snart där vid deras sida igen och gapar, precis som det ska va.
Kan väl även medge att jag saknar mina dagliga skogspromenader med hundarna, även om den där sista matningen och rastningen på kvällen är väldigt skön att slippa... Specilellt när man är så där lagom trött och inser att nu är det nog dags att gå ut innan ögonen slocknar.
Richard får dra ett stort lass, men jag tycker ändå att han är lugnare nu när jag är hemma än på sjukhuset. Nu sover han i varje fall.
/Linda
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar