så olika.

Dessa små killar är ju helt underbara, svårt att förstå att tvillingar kan vara så olika till både utseende och sätt. Jag älskar att det är två små individer som förmodligen aldrig kommer gå under samma namn som många tvillingar gör. Två små lintottar är de och båda älskar att klättra och hoppa men så mycket mer lika än så blir de nog aldrig.
Hugo är denna lilla kille som har syn för allt det vackra, han älskar blommor och ser om man har nya kläder på sig. Han älskar den fina solen som skiner in genom fönstret och är så snäll och försiktig mot små bebisar och alla djur. Hugo har ett väldigt humör och är envis till synden. Victor är lite mer rakt fram, vägen går nog alltid framåt enligt honom... det är ju dumt att svänga så länge det går att plöja sig fram. Över stock och sten tar han sig fram utan problem, en riktigt arbetsmyra är han. Han kan hålla på hur länge som helst, fryser sällan och är oftast glad. Det där fina som Hugo ser har han lite svårare att se det fina i. Pratade med Victor om detta med solen som Hugo och jag "plockar" ner och känner lite på. Victor bara tittade på mig och gav mig ett gapskratt. Tror nog han tyckte jag var bra tokig.
De två bråkar en hel del, speciellt om olika leksaker då den andra alltid har det som de själva helst vill ha. Tror det är där den mesta frustrationen just nu ligger, har dock sett vissa ljusglimtar då de har börjat "prata" med varandra och löst situationen på detta sätt. Ju mer de kan göra sig förstådda och ju mer de förstår ju mindre bråk blir det nog. Sen är det ju alltid kul när man ser denna kärlek som de två delar. De är alltid framme och ska "plåstra" om den andra om de slår sig och de säger alltid till om någon är ledsen. Igår när vi var i skogen var allt så tydligt. Hugo hade med sig en hink som han skulle plocka fina kottar i. Han plockade dem varsamt och var så försiktig så inget skulle trilla ut. Medan Hugo plockade kottar gick Victor runt och snickrade i skogen. Han hade tagit med sig en liten sopkvast som fungerade utmärkt till att spika ner stubbar i skogen med. När vi kommit upp till kullen har vi ett träd som ligger tvärs över. Detta träd ska det alltid klättras över och krypa på och när Hugo ska göra det så välter ju hinken med alla kottar. Och det är ju sånt som kan göra Hugo väldigt ledsen. Alla kottar låg nu utspridda på marken och Hugo börjar gråta. Jag kan nu se Victor springa fram till Hugo och jag tror att han nu ska passa på att ta kottar för Hugo eftersom det är så det brukar gå till. Men inte denna gången, istället  hjälper han Hugo att plocka upp alla kottar och lägger dem i hinken och när han är klar säger han "Varsågod Hugo"! och Hugo säger tillbaka "Tack så mycket Victor". Tyckte detta jag var väldigt gulligt.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst som dessa små herrar hittar på under dagarna då de är väldigt påhittiga, det är faktiskt väldigt roligt att få dela dessa stunder tillsammans med dem. Jag är glad att de är hemma med mig och inte på dagis som många andra föräldrarlediga har då jag verkligen får dela stunder med dem som jag annars skulle missa. Självklart har vi många stunder då jag känner mig gråtfärdig och gråhårig men så kommer de dagar som överväger allt. Det är en period i livet som aldrig kommer tillbaka och det är ju ett privilegium att få ha dem hemma. Dagis kommer de gå på många många dagar framöver.